Dagen hade kommit när det var upp till bevis.
Elisabeth hämtade upp mig utanför skolan vid nio-tiden i torsdags morse.
Vi körde ca 2 mil utanför Piteå tills vi kom till Stormyrbergets Lantgård.


Hästarna, varmbloden Pontiac och Scooby Doo, hämtade vi först i hagen och gav dem lite godsaker från trädgårdslandet.

När vi börjat rykta dem uppe vid stallet blev en häst skrämd av en gubbe på stege som rasslade till och hästen stegrade sig. Det resultarade i att stocken som de var löst fastbundna i lossnade, hamnade på nästa häst som blev minst lika rädd och drog omkull hela ställningen. Allt hände på 2 sekunder.

Jag parerade så gott jag kunde men fick en hård smäll i ryggen av stocken och något i huvudet, knuffades framstupa i backen och tappade luften. Inte så jäkla bra start kanske. Jag är dessutom rätt reserverad mot hästar från böjan, just med tanke på olyckor och så. Jag har ridit en gång tidigare mitt liv, föutom på skansen och på cirkushäst runt runt i manegen. 

Hästarna slet sig i alla fall och skenade tillbaka hela vägen ner till hagen. Spang genom elstängslet gjorde dem också. Puckon. Sedan var det bara att börja om på nytt. Hämta hästarna och göra dem klara. Om jag säger att jag inte kände mig en aning illa till mods så ljuger jag.

Vi satt upp i alla fall och gav oss iväg längs landsvägen. Med oss hade vi Maria, dottern på gården.
Vi red på skogsstigar, över bäckar och vid spannmålsfält. I skritt, trav och galopp.

Det var en härlig höstdag! Luften var klar och och naturen stod i vackta färger. Vi var ute ett par timmar innan vi återvände till gården. Dagarna efter har jag känt mig mörbultad! Träninsvärk med stort T och ett antal blåmärken.

Hästupplevelsen blev bra till slut men jag tror inte jag ska rida något mer. Jag förstår att andra ser en tjusning med dessa djur men jag, kommer aldrig bli någon hästtjej.

Fina bilder. Häst, jag, häst och Elisabeth.


Elisabeth med "sin" Scooby Doo.